Rörljud har blivit ett världskänt begrepp inom både HiFi- och musikbranschen. Alla pratar om den värme och klarhet, dynamik och separation som rör ger. Det har till och med blivit ett försäljningsargument oavsett ljudskillnad eller inte. Det finns flera tillverkare som har monterat ett 12AX7 på vägen i signalkedjan i en transistorförstärkare. Jag har tittat lite närmare på några utav dem, bland annat två bastoppar och en mic preamp, alla utav välkända märken.
Min erfarenhet är att det är mycket svårt att höra något speciellt från ett enda preamprör som arbetar med normala spänningar och en standard arbetspunkt som inte distar. På bastopparna kan man välja mellan solidstate eller tube och for att få någon ljudskillnad har tillverkarna lagt in ett vanligt passivt filter som sänker mellanregistret i rörkretsen! På mic preampen mätte jag helt enkelt frekvensgången som angavs +-1dB 20-20kHz. Där låg också ett filter som höjde allting under 500 Hz, alltså lågt mellanregister och bas några dB. Detta låter naturligtvis som om ljudet blir lite “varmare”. Allt detta tyder på att inte ens de stora tillverkarna som jobbat med rör i decennier vet vad som egentligen är “rörljud” och hur man får fram det på ett enkelt sätt.
Med dagens digitala inspelningsteknik som utnyttjas av nästan alla finns ett oerhört stort behov av att lägga på det sound som rör ger. Utbudet av micpreamps och andra rörvärmare är enormt. Tydligen saknas någonting som fanns på de gamla rullbandarna.
Jag tror att det är ett slags rörljud vi pratar om här också. På rullbandstiden spelade man ibland medvetet in signalen lite for starkt, på rött, for att få bandkompression och punchighet. I mina öron är där mycket gemensamt i ljudet när man jämför rullbandare och rörförstärkare. Vad är då gemensamt rent tekniskt? I en bandspelare finns en korrektionskurva kallad NAB eller CCIR. Denna består av filter som dämpar låga frekvenser och förstärker höga innan signalen når bandet. Vid avspelning höjs sedan de låga tonerna och de höga dämpas på exakt motsvarande sätt. Precis så här gör jag och alla andra gitarrförstärkartillverkare när vi bygger distkanalen, om vi ska få ett vettigt ljud. Det brukar kallas för preshape, filtrering före distkretsen. Har man ingen postshape blir ljudet väldigt tunt, jfr en äldre Boogiestärkare utan equalizer.
En annan gemensam sak är att man använder ett magnetiskt medium på bandspelaren. I rörförstärkaren sker den magnetiska omvandlingen i utgångstransformatorn. När jag har haft förmånen att testa och mäta en gitarrforstärkare som låtit så där extra ruskigt, jäkla bra, så har jag försökt utreda vad det är som gör att den låter så bra. Ett bra sätt är att börja byta ut komponent efter komponent, rör efter rör och så vidare för att försöka höra när ljudet dramatiskt förändras till det sämre. Dessa välljudande förstärkare har av någon anledning alltid varit gamla förstärkare från 50- och 60-talet. Faktum är att den enskilda komponent som vid utbyte gjort störst skillnad på ljudet är utgångtransformatorn. Det är också den komponent som förändrats mest i design- och tillverkningshänseende. Nya effektivare legeringar i plåtarna, tråden linds på plastbobiner mm. Kanske finns det en viss åldringsprocess som har betydelse också? Ljudskillnaden på en ny utgångstrafo och en gammal kan vara väldigt stor, jag menar enorm.
I mina ombyggnader använder jag mig av ett litet klass A slutsteg i miniatyr för att skapa tonen av ett rörslutsteg som går för fullt. Detta rör går med full ström oavsett om du spelar eller inte och det jobbar som en gammaldags single-end forstärkare. Direkt kopplat till detta rör sitter en liten transformator. Jag har testat ca 50 st olika innan jag bestämde mig for vilken som lät bäst. Detta är en trafo som inte alls är designad for ändamålet och den körs långt utöver sina specar, men den låter bra. Den rensar upp distortionen så att strängarna klingar mer separerat i ackorden, intermodulationen minskar, dvs harmoniska över- och undertoner som inte stämmer med klangen minskar. Kvar finns nästan bara harmonisk distorsion och det låter faktiskt som om gitarren stämmer bättre. Ackordsklangerna lägger sig ihop och blir feta jämna korvar utan fladder i skinnet. Efter trafon kommer en specialdesignad loadbox, dvs en krets som fungerar som en tyst högtalare. Det är mycket viktigt att denna loadbox har olika impedans vid olika frekvenser, precis som en vanlig högtalare. Annars beter sig inte röret och trafon på rätt sätt och man tappar mycket av dynamiken. “Det ska lira ihop hela vägen!”
Förutom dessa klassiska rörkopplingar, har jag i mina större moddar kompletterat med en krets som ger en lätt kompression, där distorsionens karaktär, klangfärg och nivå påverkas av signalen som kommer in. Detta ger en fjädrande kompressionsrespons, disten blir ännu “renare” och övergången mellan rent och distat knappt märkbar. Det spricker inte utan “hesar till sig”.
Hur låter olika rörtyper? Många gitarrister och basister undrar hur olika rör låter och hur man kan ändra sitt ljud genom att byta rör i förstärkaren. Artiklar med rörtester har gjorts i musiktidningar där tyckandet har fått härja fritt. Intrycket har blivit att det är oerhört stor skillnad på olika rör och dessutom anges en matchningssiffra på slutrören med motiveringen att du kan välja ett slutrör som distar mer eller mindre tidigt. Denna siffra är till för att tala om hur röret ligger bias-mässigt. En åtta drar mer ström än en fyra och vid samma biasinställning förstärker den mer och distar därigenom snabbare, vid en lägre sättning på volymen. Däremot blir effekten lika hög, dvs det spelar lika starkt som med fyran. Vi kör ju dessutom med fel biasjustering – för mycket ström. Om vi justerar bias till denna åtta, så är vi i stort sett tillbaks där vi började. Många års tester av olika komponenter och rör för att få den bästa möjliga tonen ur en förstärkare har tvingat mig att sålla äpplena från gurkorna. Exempelvis sa en gitarrist till mig; “Jag bytte mina 12AX7 boogierör till marshallrör och min Boogie lät mycket mer Marshall. Det är svårt att tro på detta påstående eftersom både Boogie och Marshall vid denna tidpunkt köpte sina rör från samma kinesiska fabrik. Tittar man innanför glaset ser man att det är exakt samma rör. Boogie sållar kanske bort de sämsta i sina tester på ett annat sätt än Marshall, men att ljudskillnaden skulle bli så enorm som han beskrev, är svårt att tro. Förväntan spelar stor roll här och eftersom rörbyte är det enda möjliga sättet for de flesta att “modda” sin förstärkare, har det fått stort genomslag. En gitarrist kan säga till sin polare, “jag satte i 5881.or i min stärkare i helgen och det blev en oootrolig skillnad, mycket mera bett, du vet”. Frågan är om man i smyg bytte tillbaks, skulle han märka det? Det är lätt att tycka saker om man får veta vad man lyssnar på. Blindtest är egentligen det enda säkra sättet. Många upprepningar med samma resultat krävs ibland också för att vara säker på att gröna kablar låter bättre än blå.
Faktum är att byte av ett enda motstånd på ett visst ställe i förstärkaren kan göra mer än alla rörbyten man tidigare har provat. Byte av en kondensatorns värde kan få ett ljud som låter “skit och är oanvändbart” att bli “speciellt och ganska charmigt”. Utbyte av en enkelledare till skärmad kabel kan förvandla en surrande bisvärm till en vrålande monstertruck. Bra ljud är så oerhört subjektivt men jag ska ändå försöka ge en vink om hur jag uppfattar olika rörtyper och fabrikat, ta det inte för definitivt, du tycker säkert något annat själv. Jag försöker bara ge generella tips oavsett förstärkarkonstruktion och övriga påverkande faktorer.
EL84
Kanske det slutrör som låter mest “rör” av alla. Distorsionen börjar mjukt, lite “hest” och kommer aldrig till ett vasst eller skrikigt läge. Varm och mättad ton. Rundad topp men ändå närvarande. Anslag och dynamik fjädrande, följsam.
6V6GT
Nummer två på slutstegstoppen. Spricker upp något snabbare med mer övertoner, men det har många likheter i dynamik med EL84:an. Något snabbare i attacken, generellt något piggare, ljusare, men med mycket vintagevärme och klassikt rörljud.
EL34
Marshallklassikern har en balans mellan mjukhet och hårdhet som många föredrar. Tyvärr är inte dagens fabrikat lika förnämliga i tonen och hållbarheten som de gamla Mullard-rören. Ryska Svetlana eller Tungsol gör de mest problemfria om man vill undvika blåsta säkringar och transformatorer.
5881
Lite softare i tonen än EL34. Distar oftast lite tidigare och lite mjukare. Slits också snabbare. Diskanten något avmätt och rund. Inget countryrör.
6L6GC
Detta är Fenderförstärkarnas klassiska motor. Här är det inte heller som förr, dagens typer är gjorda i Ryssland eller Kina. De håller inte lika bra som de gamla amerikanska Philips/Sylvania och låter inte lika sprättigt klart och distinkt, ibland hårt, som då. Jag får emellanåt in Fender och Musicman-förstärkare med de gamla amerikanska originalrören som gått i tjugo år. Ingen mätbar effektförsämring, inget skrammel, matchningen fortfarande OK. Helt otroligt!
12AX7 / ECC83 / 7025
Det mest använda preampröret pga av den höga förstärkningen. Som vanligt finns det många märken och få tillverkare. Marshall, Mesa, Ruby Tubes, Golden Dragon, Tube Amp Doctor, kan det stå på ett och samma kinatillverkade rör. Man känner igen det på en stor kromad metallplåt som sitter mellan triodhalvorna. Kinaröret från Sino-fabriken är överlag det rör som går bäst i de flesta positioner. Ska man ha det som ingångsrör i en highgain förstärkare krävs det att det är mikrofonitestat och av bästa klassen, till exempel Boogie Spax eller TAD HiGrade. Annars får man ett pipande ljud på höga inställningar. Ryssarna gör en sådan här typ kallad 7025. Den är väldigt låg-mikrofonisk, men brummar lite svagt, har något mindre gain samt lite avvikande bias vilket gör den sämre som drivrör i en del förstärkare. Den brukar heta Sovtek eller Russian.
12AT7 / ECC81
Används mest som drivrör och reverbdrivare, jag använder det ibland som diströr i mina klass A modifieringar. Det har lägre förstärkning än 12AX7 men även lägre utgångsimpedans, dvs den driver ström bättre. Det går att köra detta rör hårt och riktigt varmt och då kan man få ut 2-3 W effekt ur det. Om man har gain i sin förstärkare så att det räcker och blir över, kan man faktiskt få ett renare, fastare och bättre ljud ur detta rör än 12AX7. Det är bara att prova ett byte! Kopplingen är densamma. Även här är den kinesiska, med sin kromade plåt, den bästa tycker jag.
12AU7 / ECC82
Detta är ett ovanligt rör med låg förstärkning och impedans. Används som drivrör i Marshall 200W toppar bland annat . Här har jag ingen stor erfarenhet av olika märken.
______________________________________________________________________________________
SKILLNADEN MELLAN RÖRLJUD OCH TRANSISTORLJUD
TRANSISTORERNA KOMMER!
Varför låter det inte lika bra om transistorer som rör?
Frågan har ställts ända sen början av 60-talet när transistor-förstärkare började ersätta rördito. Musikerna märkte ganska snabbt att det inte kändes lika bra att spela på dessa nya skapelser. Senare kom FET-transistorn och då tyckte man att det blev lite bättre, eventuellt, kanske.
Flera stora tillverkare har prövat att bygga med FETar bl a Bogner, Peavey. Då har det varit i preampkonstruktioner, som jag har sett det. Under 80-talet konstruerades många nya stora effektslutsteg för PA-bruk med MOSFETar, just för att det lät bättre. Men det fanns nackdelar med dessa ofta instabila konstruktioner.
Under 70-talet gick diskussionerna heta, mest i HiFi kretsar om varför det inte lät bra om transistorer. Det underliga var att ibland lät det ändå ganska bra om kristallerna. Någon gjorde bl a annat mjukvara för momentananalys av komplexa signalskurar in i olika förstärkare. Man kunde se i 3D-landskap hur signalen behandlades och vad biprodukterna blev. Det var nog först då som man började förstå en sak. Att motkopplingen hade stor betydelse. Man hittade något man kallade TIM, transientintermodulationsdistortion. Härligt ord!
Under 30-50-tal försökte man hålla ner antaler rör i en förstärkare för priset blev då lägre. Någonstans där kom också dubbeltrioderna, 12AT7, 12AU7, 12AX7. Två förstärkare i ett rör! Fantastiskt! Det blev enklare och billigare förstås. När transistorerna kom var det inte alls dyrt att lägga till ett par extra förstärkningssteg. Då utnyttjades detta med motkoppling till max! Om man behövde en förstärkare med 100 gångers förstärkning, så byggde man en med 1000 gångers förstärkning och gjorde 10ggr negativ återkoppling av signalen, internt mellan några steg eller helst från utgång tillbaks tidigt in i kanske andra förstärkningssteget.
Det positiva med detta var att man fick mycket låga värden på harmonisk distortion, intermodulationsdistortion och en rak frekvenskurva. Alla fel på utgången skickades tillbaks negativt och rättades till. Man kunde skryta med de låga distortionstalen och gjorde också det i alla datablad.
Men man fick en mycket vass kant när transistorerna klippte och det var nog det första man såg och det blev förklaringen till transistorljud. Hård klippning alltså.
Jag är inte helt säker på att detta skeende stämmer, men för mig som kom in i detta på 70-talet har jag uppfattat det så.
När TIM upptäcktes, minskade flera tillverkare motkopplingsgraden och man fick ett betydligt behagligare ljud ur grejorna.
Jag har själv provat att minska återkopplingen på ett hårt motkopplat HIFI- rörsteg, med jättefina data. Då låter det klart bättre, inte så pressat, mjukare. Men distortionen har ökat och frekvensgången är mer ojämn. Det är en märklig filosofi att konstruera med dyr rörteknik och sen ta bort alla förvrängningar som det ger med en hård motkoppling!?
VINTAGELJUD
Generellt menar jag att bra rörljud är en kombination av brister i samverkan.
Interaktioner mellan halvbra rörkonstruktion, en bristfällig nätdel, en utgångstransformator med stora förluster och en krokig högtalare kan låta suveränt! Varför låter en del (inte alla) gamla vintageförstärkare från 40-50-60-tal så otroligt dynamiskt fjädrande, varmt och lättspelat?
Dåliga grejor i kombination, är min mening! Ofta köpte man in militära överskottsprylar för att det var billigt och konstruerade med dem. Inte dålig kvalité, men absolut inte tillverkade för att låta fantastiskt. Man tar vad man har…
Börjar man analysera hur nätdel och förstärkare beter sig i dessa gamla konstruktioner blir man förvånad över bristerna. Nätdelen brummar och matar ström dåligt, utgångstrafon har dålig frekvensgång, högtalarna från den tiden ska vi inte tala om. Men man hade säkert mer tid att lyssna och prova sig fram till – just det. Bra kombinationer!
Det konstiga är att de stora tillverkarna som Fender och Marshall, som var med tidigt, inte verkar ha en aning om vad som är bra rörljud, vintageljud och varför folk föredrar deras gamla slitna modeller, när de konstruerar sina reissues. Fast det har blivit bättre på senare år!
I min värld är den viktigaste enskilda komponenten utgångstransformatorn. Jag har bytt från en gammal 60-tals-trafo till en ny på flera olika förstärkare och skillnaden kan vara enorm!
Vid ett tillfälle plockade jag bort transformatorkåporna på en klonad plexitrafo. Ett amerikanskt företag Metropoulos Amplification har tillverkat exakta kopior av utplockade, erkänt välljudande exemplar av utgångstransformatorer från Marshalls Plexi- toppar från sextiotalet. När jag öppnade en sådan, så visade det sig att bobinen var för stor för järnkärnan! Det var alltså en massa luft emellan och för att fixera bobinen på kärnan satt en kraftig träbit emellan!!? Det måste alltså vara så att Marshall hade gjort likadant en gång i tiden. Det fanns väl inte rätt material i lådan när trafon skulle lindas och man tog en annan bobin och så kunde man jobba den dagen också! Ingen ISO-certifiering där! Att det lät jättebra för gitarrbruk, märkte någon annan långt senare. Förlusterna i överföringen blev till överlägsen dynamik i gitarren!
Bland det allra bästa s k rörljud jag hört var en gammal Gibsonförstärkare från 1942.
Ca 5w, single end-slutsteg och en högtalare med elektromagnet! Man hade svårt att tillverka starka permanentmagneter för högtalarbruk och byggde istället en kraftig elektromagnet direkt på högtalarkorgen. Jag tittade på en del av detta och såg att spolen i elektromagneten användes som drossel för att glätta likspänningen till förstärkaren. Så strömförbrukningen i förstärkaren avgjorde magnetvärdet i högtalaren! Hur högtalaren lät. Bland annat. Snacka om interaktion! Och inga raka kurvor någonstans!
____________________________________________________________________________________
ATT GÖRA A/B-TESTER PÅ ETT VETENSKAPLIGT SÄTT.
A/B tester är fundamentala om man vill förbättra sitt ljud! Men det är mycket lätt att göra bort sig, lura sig själv och komma fram till resultat som inte alls håller i längden eller i andra sammanhang!
Mycket viktigt vid A/B tester är att man jämför vid samma volym för örat. Gärna också samma klangfärg, om det går.
Man ställer in ljuden så att de blir så lika som möjligt helt enkelt.
Psykologiskt är det nästan alltid så att den högre volymen vinner annars. Då har man alltså inte bedömt ljudkvalitén utan volymen.
Det röret man testar låter lite ljusare och man gillar det eftersom man inte kompenserat med treble-kontrollen. Eller kanske har man en mörk högtalare man lyssnar igenom och då gillar man förstås det röret som låter lite ljusare.
I dessa två fall har man inte avgjort om röret egentligen låter bättre!
Eftersom jag gjort tusentals A/B tester vet jag hur lätt det är att vara ovetenskaplig och lura sig själv.
Vill man vara ännu mer vetenskaplig, så gör man blindtester. Dvs man ber kompisen byta inställning, rör eller värde på komponenten, utan att tala om vilket han använder och sen avgör man utan att veta vad man lyssnar på!
Ett A/B test man kan göra är att jämföra olika balanseringar av presence kontra treble/middle-kontrollerna. Alltså man rattar in så lika klangfärg det går med presence högt resp. lågt. Sen lyssnar man på dynamiken i hårda lätta anslag, med ackord kontra single string.
På hög resp. låg volym. Försök att ställa in klangfärgen så lika som möjligt med de olika balanseringarna!
Man kan även sänka uteffekten med pentode/triode, full power/half power, modern/tweed, power scaling
eller vad det nu kan heta på olika modeller.
Då kan man ju prova att överstyra slutsteget kontra preampen med ungefär lika mycket overdrive och på så sätt får man en uppfattning om vad som händer när tonkontrollerna ligger preshape eller postshape.
Postshape= Som det funkar normalt, med full effekt i slutsteget. Tonkontrollerna styr då hur klangen blir ut i högtalaren.
Preshape= tonkontrollerna styr klangen in i diststeget, hur hårt olika frekvenser distas. Så blir det när man drar på mycket volym på mastrarna, håller gainarna lägre och sänker effekten med powerswitcharna. Drar man upp mycket bas så blir basen mer distad och det blir blötare,grötigare och mindre distinkt bas. Drar man upp treble blir det hårdare attack.
