Enklare modifieringar

Kallas enklare modifieringar, men innebär numera ändringar på 20-50 ställen, beroende på modell. Dessa moddar har alltså utvecklats mer och mer med tiden och är numera ganska omfattande. Ljudmässigt är dom på många sätt i samma klass som den stora Mk VI modden, det är mest en fråga om smak och vad man föredrar.
Enklare modifiering ger ett bättre grundljud, karaktär och dynamik från de kretsar som redan finns original. Skillnaden blir ändå dramatisk, t.ex fungerar tonkontrollerna mycket bättre.
Distkanalen får en tightare, tydligare bas, mer strängljud och separation i ackorden.

Enklare modifieringar görs på följande förstärkare:

BUGERA VINTAGE 55

Billigaste rörtoppen på marknaden? Låter spretigt, otydligt och fult, men innehåller allt viktigt som alla andra stärkare har. Standardrör 12AX7 i preampen och 6L6 i slutsteget. Sen är det bara en fråga om hur grejorna jobbar egentligen. Ett par dundertabbar har dom gjort, som jag ser det. Hela förstärkaren är nära instabilitet och man har gjort en nödlösning på det problemet, genom att skära bort massor av diskant i prehape-filtreringen. Diströret jobbar väldigt osymmetriskt och sammantaget ger det den grötiga, fula ton du hör från distkanalen. Ganska lätt att åtgärda, sen mina egna specialer och därefter balansering av hur tonkontrollerna tar och hur det stämmer överens mellan distad och ren kanal. (Bugera har uppgraderat denna modell på senare tid. Distkanalen låter klart bättre,
men det blir ändå ett lyft med modifiering!)
Detta blir lika bra som vad som helst, med en enklare mod. Lite egen färg har den, men inget fel på den! Loopen funkar kanon. Dynamiskt, tydligt, strängseparerat och gött. Kan det bli billigare för en bra och flexibel förstärkare?

BUGERA 6260

Många är dom som chansat på att få en billig 5150 att plugga in i. Den är nästan en kopia av Peaveyn och ljudet är inte helt olikt. Men den har samma bekymmer med grumlig bas och hård surrig top. Modden gör den betydligt tightare i botten och behagligare i toppen. Cleankanalen går att ställa helt klart och Fender kripspigt. I crunch-läget får den bra med gain och funkar mycket bra som distad komp-kanal. Överlag mer värme, attack och tydlighet.Som vanligt drar det åt Marshall-hållet, när jag moddar, men du kan bestämma själv vad du önskar. Stärkaren innehåller allt väsentligt som alla andra har, kvaliten är jämförbar med vad som helst och slutresultatet blir det också. Bra grejor för en billig peng!

Crate VC30 och VC50

Dessa två förstärkare har likadana preamps, så modden ger liknande ljudförändringar, även om slutstegen också färgar, förstås. VC30 har ett class A slutsteg, så det blir mer Vox-likt resultat, totalt sett. Däremot har  VC30 ett irriterande brum på rena kanalen. Detta brum kan nästan helt tas bort och detta ingår i modden.

Rena kanalen fixas klangfärgsmässigt så att den blir mindre hård i diskanten, mer jämn och naturlig. Det ligger en bright-funktion original som gör att volymens inställning påverkar klangfärgen väldigt mycket. Låga inställningar ger mycket diskant och ett ganska tunt ljud. Drar man upp volymen blir det bättre botten. Detta kan vara svårt att hantera och problemet jämnas ut vid mod. Det medför att rena kanalen blir mer jämn och behaglig i diskantregistret.

Distljudet original är lite grötigt i basen och surrar och fräser en hel del i diskanten. Detta fixas till, så att du får en mycket mer distinkt och samlad ton i alla register. Du får också mer gain och mer botten i distljudet. Attacken känns snabbare och mer distinkt. När man switchar mellen rent och distat, så stämmer det bättre klangfärgsmässigt.

Elmwood M60 och M90

Kul att vi i Sverige kan göra minst lika bra stärkare som overseas eller deutsch. Bra funktioner, flexibel och oerhört tyst! Tekniskt välbyggd gör den lätt att modda. Låter modernt, aggressivt och punchigt i distarna,
lite mer hårt och kallt på clean, kanske. Som du förstår har jag mina synpunkter på allt.

Vill inte hesa till sig när man överstyr rena ljudet, utan spricker upp häftigt i en skur av övertoner. Jag ändrar och tar bort filter, försöker få det crispigt, öppet, varmt och naturligt. Distövergången blir mjuk och hes. Bättre attack i crunch-läget.

Treblekontrollen på distkanalen, tar väl högt upp i diskanten. Bra om man är allergisk mot hård topp, men svårt att få ut ljudet ur lådan. Det surrar mer än öppnar upp, när man drar upp diskanten. Jag flyttar om lite där förstås. I övrigt vill jag gärna ha mer sträng och ett klarare ljud när man rullar av på gitarrvolymen. Det blir lite väl filtrerat där original och diskanten stängs in, detta hänger förstås ihop med att den är så brusfri. Lite top = lite brus = lite strängljud genom disten. Jag rätar ut kurvan och tar bort många filter, får det lite mer naturligt och ofärgat. Trevligt om man kan ställa in ett distat ljud med mycket gain och sen rulla av på gitarren och få hela spektrat från SRV över till AC/DC till Metallica. Brusnivån kommer därigenom att öka något efter mod, men håller sig inom vettiga gränser. Brummet som finns på distkanalen kan däremot minskas rejält! Punch och attack blir det, men på ett annat sätt. Mer smäll i ansiktet än det skvätt i toppen som hörs original.

Jag är nöjd själv med denna mod och tycker Elmwooden blir en av de allra bästa!

Engl Fireball

Denna förstärkare låter rätt schysst som metalmonster. Vissa förbättringar kan ändå göras när det gäller diskanten, som kan låta väl extrem och färgad, i mitt tycke. Det går att få det mycket naturligare, presencekontrollen gör jag om så att den tarhögt upp ovanför treblekontrollen, så den styr bara det översta fräsande registret. Lite ny fast filtrering och treblekontrollen fungerar mindre färgat, mer naturligt.

Bastugget behöver lite mer fäste, det går att ordna. Tillsammans med mer strängljud från gitarren blir attacken skarpare och det svarar lite snabbare, när man slår till.

Sen kan man få en speparat volymkontroll för rena kanalen, så att man kan gaina disten som man vill.

Engl Powerball

Detta är en av mina favoriter om man ska köpa en originalförstärkare som låter bra
och är flexibel. Den är väldigt tydlig i sin karaktär, men den har sina begränsningar ändå.
Finns en oerhörd attack i original-ljudet, men anslaget är lite plastigt och basen grötar
och är för lång när man ”tugg-dämpar”.
Clean kanalen är också mycket tydlig, men spricker inte upp med blues och värme.
För att styra upp denna förstärkare som jag vill ha den, måste jag göra om distkaraktären,
så den blir mer naturlig och då följer även cleankanalens overdrive med. Samtliga tonkontroller och ton-switchar ses över för att ligga mer rätt, där dom tar.
Efter mod känns klangfärg och attack mer naturlig och varm. Plastigheten tas bort. Mindre fissel och surr i distarna. Basen tuggar och är kort och tight. Man kan ha mycket gain på, rulla av volymen på gitarren och få ett skönt blueshäng, rulla av lite till och det blir helt clean. Krispigt och klart. Detta går inte original.

Engl Powerball II

Denna andra version av Powerballen är klart förbättrad! Den låter varmare, naturligare,tydligare, mindre filtrerad.Engl har stuvat om ordentligt i preampen, så här måste jag tänka om och hitta en ny lösning.

Fortfarande upplever jag den där plastiga attacken som inte hugger tag ordentligt utan bara fräser till ovanpå. Slår man an strängen lite lösare, tappar man all smäll i attacken och den blir bara slö och grötig. Det där går att rätta till.
Diströrets karaktär ändras om rejält, så det blir ännu fastare, stabilare och mer dynamiskt. När man skiftar mellan bassträngar till diskantsträngar, från dämpat botten-tugg till öppna ljusa ackord, så ”kräks” ljudet bättre. Lite som en wha-wha när man trycker fram den. Det blir snabbare, naturligare attack med den nya kopplingen och man kan rulla av på gitarrvolymen och få en naturlig clean-up. Ljust och krispigt när den renar upp istället för mörkt, muddigt.

Jag gör gärna en mer metal-betonad attack på 4:an och en mer traditionell på 3:an. Cleanljudet blir behagligare i toppen, får lite själv-häng och crunchen spricker mer hest, gradvis och får mer gain. Man kan använda crunch för både lätt hest,skitigt och ett ganska gainat distljud för Marshall-liknande rockkomp.
Bottom boost blir något starkare och midboost förändras en hel del. Där blir mellanregistret inte så smalt och bottle-aktigt, utan fetare och rundare. Denna funktion kan sen användas för leadboost på både 3:an och 4.ans kanal.

Detta blir en mycket användbar stärk, med många sweet-spots och mångsidiga sound.

Engl Tube Preamp 530

En vettigt uppbyggd preamp som kan bli betydligt varmare, mindre spretig och skönt fjädrande i karaktären! Det gäller både clean och dist. Disten får snabb attack, mer strängseparation och mer stabilitet och kärna.
Betydligt bättre, krispigare cleanljud, som går fint att cruncha till i boostläget.

EVH 5150 Mk III 50W

Denna lilla goa topp låter faktiskt bättre än den första varianten av 100 wattaren. Riktigt skaplig distkanal och clean helt ok, även om något fyrkantig och kall.
Jag måste ju gnälla lite som vanligt. Allting går att förbättra, jag moddar även mina
egna moddar!
Cleankanalen går att få mer fjädrande, sjungande med en känsla av gratis häng. Mer krispig
diskant på toppen, skadar inte. Den stämmer dåligt när man switchar över till blå boostad.
Då blir nivån för stark för de flesta. Det där går att bolla med hit och dit både gainmässigt, volymmässigt och när det gäller klangfärg. Egentligen borde man kanske också montera en separat volym för den kanalen, det har jag inte funderat på ännu.
Men det blå distljudet går att balansera bättre mot clean och få till ett kraftfullt kompdistat ljud. Om man vill. Eller lätt skitigt rock/blues-stuk.
Röda kanalen har hysteriska gain-nivåer, därmed följer onödigt mycket brus. Gainnivån normaliseras, men det kommer inte att saknas gain, det lovar jag! Den fixas för snabbare attack, mer strängseparation och varmare, mindre kantigt och filtrerat.
Riktigt smaskigt, något mer Marshallaktig som är mitt ideal!
Tonkontrollerna överlag kommer att funka lite annorlunda, ta mer på rätt ställe.
Den snabba attacken gäller också blå distljudet.

EVH50 mod demo

EVH 5150 MK III 100W

Stärkaren är en kraftfull pjäs med en blandning av vintage och metal! Det låter bra och smäller hårt om man gasar rejält, men då är det högt! En aning överdrivet filtrerad är den, det blir i mina öron färgat, lite konstgjort, pressat, med en hinna över toppen. För mer normala volymnivåer är det besvärligt att få alla register att höras, ljudet vill stanna inne i lådan. Jag moddar gärna den här till ett mer naturligt varmt kärnfullt distljud, med mer Marshallkaraktär. Cleankanalen får låta Fender som vanligt. Krispigt och varmt. Mer gain där, men det går förstås att ratta in ett helt cleant sound också. Styr du över denna kanal blir den skönt hes med en mjuk övergång till overdrive. Tvåans kanal får mer gain och pumpar på bra från AC/DC till Doug Aldrich. Attacken får en mer behaglig, tydlig, men inte så smällande karaktär. Lead får något mer tjock midboost, plus ännu mer gain. Tonkontrollerna tar mer på rätt ställe. Det går fint att spela svagt, men den exploderar verkligen när man drar upp. Bias står alldeles för kallt original, så den justeras också.

Fender Blues de luxe, de ville samt Hot Rod-varianterna

1. Ett av grundproblemen är att om man ställer ett lagom balanserat ljud på rena kanalen och sen switchar över till disten, så låter ljudet ganska tunt, spretigt och basfattigt. Det problemet löses så att det blir en bra balans mellan kanalerna vid en viss inställning på tonkontrollerna.

2. Volymkontrollerna både för dist och rent är väldigt känsliga, kommer väldigt snabbt och det blir svårt att kontrollera volymen, särskilt på lägre sättningar. Det fixas också till.

3. Distljudet är generellt lite spretigt och surrigt, ganska skitigt i basen. Odistinkt. En helt ny respons blir det med en betydligt varmare ton, tight i basen, mer botten. Gainen ökas betydligt, men det går fortfarande bra att ställa lite gain, bara crunchigt.

4. Rena kanalen i originaltappning har en överdrivet tjock ton. Det går bra att spela strata, men humbuckers blir för tjockt. Den rena karaktären balanseras därför om något vid modifieringen, så att man har bättre balans på klangfärgen oavsett vilken gitarr och micktyp man använder.

5. Även slutsteget moddas lite för att få en mer tight och fast ton.

Fender Custom Vibrolux och de Luxe 68 reissue

Denna förstärkare låter mycket bra, men har ett litet problem som har med konstruktionen att göra. Den brusar en hel del även om volymerna är nollade. Ingenting för sovrummet alltså! På en scen märker man det inte men ska man spela lite lägre och helt clean, så susar det ganska mycket.

Förstärkaren har väldigt mycket gain för att vara en Fender och för att få ner bruset måste man pruta lite på gainen. En volyminställning på tre, blir en fyra i stället. Men då får man bort det mesta av bruset!

Fender Roc Pro

Dessa förstärkare är hybrider dvs transistorer och rör arbetar tillsammans. Ett rör finns där och det sitter precis på rätt ställe, dvs man har faktiskt en riktigt rördist, om än i preampform! Det går att stuva om, tighta till, fixa en snabb distinkt attack och mer värme och botten. Du kommer inte att känna igen ljudet, det kommer att ligga nära mina Eternal Classic modifieringar.
Cleanljudet är ganska vasst och har mycket färgad topp i grundljudet. jag jämnar ut där, justerar tonkontrollernas register och klangen blir varmare, behagligare, mer Twin-lik.

Fender Prosonic Amp

Denna förstärkare har ett rent ljud som inte är så klassiskt Fendertypiskt, som man kanske förväntar sig. Den låter varmt, djupt och ganska mörk. Jazzigt mörkt, inte sådär krispigt klart som en Twin eller Vibrolux. Obalansen när man sedan slår på distkanalen är ganska obekväm. Distkanalen låter med samma inställning, vasst, tunnt och lätt grötigt. Kanalswitchningen smäller rejält. Effektloopen har alldeles för hög signalnivå för att koppla in en delaypedal t ex.Åtgärderna blir att jag gör clean-ljudet betydligt mer Fenderklart och krispigt i toppen. Smällen vid switchningen över till disten rättas till, så att den knappast märks.Signalnivån i loopen justeras genom att ytterligare ett förstärkningssteg kopplas in, som är oanvänt original.Distljudet genomgår stora förändringar, så att det balanserar väl mot det rena. Samma karaktär på ljuden, när man kör lätt crunchdistat och jämför med cleankanalen. Högt gainat blir det snabbt, tight och samlat.
Distkanalens Gain 2 ratt blir mastervolymen för disten och Gain 1 blir ensam gainkontroll. Masterkontrollen blir master för hela stärkaren. Då kan man ställa in balansen mellan rent och distat och sedan dra allting
upp eller ned i volymen.Sammantaget stora förändringar, bättre funktion på det mesta. Spelar man jazz, kanske man kan sakna det mörka feta, men man kan ju inte få allt! Jag gillar verkligen slutresultatet – en riktigt bra combo!

Fender Super 60

Detta är en trevlig liten 1X12″ combo, med behaglig vikt och format. Cleanljudet och reverbet låter fint, men när man slår över till distkanalen blir det slamrigt, skitigt och tunt. Klangfärgen stämmer inte särskilt bra med dom gemensamma tonkontrollerna. Jag ändrar i båda ljuden för att få klangen ungefär lika när man byter kanal.Cleanljudet blir lite klarare i toppen och får mer naturligt häng. Distljudet går att få stort och fett, men ingen hysterisk gain. Tillräckligt i alla fall för de flesta, om man har någolunda signal i mickarna! Detta blir en funktionell och mångsidig maskin, allround för allt från funk-clean över blues, rotrock och tunggung!

Fender Super Sonic 22 och 60

Denna stärkare låter helt ok! Man kan önska sig lite större flexibilitet och en något mindre trasig distton tycker jag. Distkanalen är också betydligt smalare och tunnare i klangen, än vad cleankanalen är. Detta fixas och jag monterar en mastervolym för rena kanalen vid Vibrolux/Bassman-switchen (Fat på 22:an). Ökar gain på denna kanal, så att man kan dista lätt även med svaga pickuper. Du kan alltså ställa ett cleanljud på Vibrolux-läget och få ett crunchljud på Bassman-läget med samma volym och klangfärg. Jag måste presetta dessa nivåer för att slippa borra för fler kontroller. Men det fungerar bra och stärkaren blir trekanalig!

Kollar över, så att denna preampdist beter sig rätt och svarar med en mjuk övergång från rent till distat. Tar bort lite av den skarpaste diskanthöjningen på Vibrolux-läget.Distkanalen rundas av uppåt för en något varmare, mindre fräsande distton. Snabbare naturligare attack, mer jord och värme i tonen.

Fender Super Sonic 100

Denna förstärkare har massor av nymodigheter bl a automtisk bias. Cleanljudet är ok, men inte riktigt högklassigt. Går att fixa om, så att det låter mer klassiskt Twin och Showman i det läget. Krispigt, ljust och mjukt i diskanten. Bassman-läget får bli crunch och blues-läge, med lite mer gain än innan. Det låter alltför trasigt om distortionen när man gainar upp på max, så jag gör om hela karaktären där. Det blir snabbare attack och tydligare bas. Skönare övertoner. När det gäller distkanalen finns det många frågetecken. Jag får en känsla av att dom haft väldigt bråttom, för den första Super Sonicen har mycket bättre grundljud där. Originalet låter grovt, skitigt, odistinkt och trasigt. Det hörs även på ljudklippen på Fenders hemsida! En totalgenomgång krävs av denna kanal. Tonkontrollerna på distkanalen är en helt ny konstruktion, som jag aldrig sett tidigare. Det händer massor när man vrider, men inget låter behagligt och naturligt. En rejäl omgång på tonkontrollerna får det också bli, så att man kan få fram ett par olika varianter på inställningarna, som låter gött! Efter mod fortfarande något svår-rattad eftersom notchkontrollen styr helt vad treble och bass gör, men det blir mycket mer naturligt grundljud. Reverbet brummar alltför mycket, så det åtgärdas också!

Fender The Twin

Denna tvåkanaliga Twin har inte så mycket att göra med en gammal
60-70 tals Twin. Det är en mer modern förstärkare, med två kanaler.
Cleankanalen behöver få lite mer av skimmer, detaljrikedom och ”flyt”.
(svårt att beskriva ljud ibland). Men efter mod känns den bättre att
spela på helt enkelt. Anslaget är lite snabbare, crispigare och tonen
känns mer förlängd.
Distkanalen är tokigt grötig och odistinkt original. Här blir det mer Marshall-likt,
med snabb attack, tight bas, och ett bättre twang som funkar bra både på high
gain och crunchinställningar.
En extra distkanal kan byggas in med separat gain och master. Tonkontrollerna
blir gemensamma för båda distarna. Switchningen av denna kanal läggs på
reverbswitchen på pedalen och reverbet styrs enbart med reverb-ratten.

JJ Labs, FEC30, FEC50, FEH100

Dessa Folkesson Editionförstärkare började konstrueras 2007 och var ute på marknaden 2009. Det har hänt mycket på ljudfronten sen dess. Nu kan jag alltså modifiera mina egna konstruktioner!! Galet!
Dynamik, attack och strängseparation kan bli mycket bättre. Störst skillnad blir det på distljuden, men även cleankanalen får bättre dynamik och ett naturligt häng.
På de större 50W och 100W -modellerna, bygger jag även in en separat volymkontroll för cleanboostvarianten. Så allt blir mer flexibelt. På dessa kommer också gainkontrollerna att gå ner till noll. Klangfärgen ut i högtalaren blir mer tight och mindre bumlig, klarare.

Koch Studiotone

En smart liten stärk med bra funktioner, framförallt avsedd för inspelningsbruk. Loadbox och högtalarsimulering inbyggd.
Tyvärr håller inte tonen måttet. När man gasar på cleankanalen, så den börjar spricka upp i slutsteget, kommer en skur av vassa distövertoner. Ljudet crashar liksom. Detta hänger ihop med den fula resonans utgångstrafon har. Det här kan man åtgärda med yttre komponenter, flytta ner resonansen och platta till den så att diskanten rundar av lite fett och snyggt som gamla goa vintageförstärkare! Det som sen händer vid overdrive, är att ljudet blir lätt hest och lite grumligt med en gradvis övergång mellan rent och distat. Attacken i slutsteget är som den ska och det biter till vid anslaget.
Nu blir preampen betydligt mörkare i ton och man måste kompensera för detta. När man ändå är där och fixar är det lika bra att optimera hela preampen,tycker jag. Preampdisten går att få betydligt mer slutstegslik,
alltså snabb attack, hes övergång, tight i botten och ett tydligt mellanregister. OD-switcharna får mer varierade och tydliga funktioner, större skillnad mellan lägena, men ändå användbara.
Cleankanalen går även den genom diststeget och får det där lilla gratishänget, som känns så väl i handen när man spelar. Mindre filtrerat, naturligare, skönare för örat.
Efter mod är denna lilla apparat ett mycket mångsidigt verktyg, som öser på rejält i en fyrtolva eller spelar helt tyst i studion!

Laney Ironheart 60 och 120

En billig förstärkare med hyfsat grundljud och några smarta funktioner.
Grunden här är ju samma som i alla andra rörförstärkare, billiga som dyra. Tillverkad i Kina. Samma kvalite på bygget som Marshall eller vad du vill, är min åsikt. Ganska rund ton, p g a utgångstrafons klang.

Här vill jag först bygga om diströrets karaktär, så det blir snabbare attack och bättre clean-up, när man rullar av på gitarrvolymen. Denna egenskap hörs också på så sätt, att det låter mer separerat och mer sträng igenom distljuden. Lite tightare botten fixas också, när det gäller distljuden. Rythmkaraktären går bra att köra kompet på och leadkanalen för komp eller lead. Cleankanalen blir krispigare i toppen, behagligare och får mer häng.

Boostfunktionen är inte bra original. Använder man lite för mycket kvävs hela ljudet och det låter tjock korv!
Jag tycker inte det är så användbart med gainökning, så jag gör om den helt till en soloboost i stället. Denna soloboost blir global och funkar på hela stärkaren. I och med denna förändring kan jag koppla bort IC-kretsen på ingången. Den har ingen funktion längre och den skapar lite extra brus, så nu är stärkaren tystare än innan mod.

Ett klart lyft för en medelmåttig originalförstärkare. Den kan nu spelas på många olika inställningar, beroende på vad man vill ha. Jag tycker inte att den har särskilt mycket metal-karaktär original och den har fortfarande mer av klassisk rockton, även efter mod.

Laney LC-30

Denna Laney-modell kan med fördel modifieras med Eternal Classic-modden!
Den har den gamla katodföljaren som Marshall alltid haft och som de en gång i början av 60-talet snodde från Fender Bassman. Den kretsen har en speciell distkaraktär. Marshallryt, med andra ord. Jag behöver stuva om en hel del för att använda den på rätt sätt.
Slutresultatet blir en kryddig dist med snabb attack och skönt riv. Betydligt tightare och distinktare än originaldisten.
Clean kanalens volume blir master för denna kanal och en gainkontroll monteras i low input jacket. Då kan Clean köras helt rent eller gainad upp till AC/DC-nivå. Man kan välja att ställa den med en del crunch och sen rulla av på gitarren, slå an litet försiktigare och få
ett nästan helt cleant sound. Tonkontroller och grundljud stöps om och tonkontrollerna hamnar sen mer rätt i register. Parallell-loopen görs om till seriell och Effects blir istället en global master volume. Då kan man ställa in balansen mellan cleankanal och distkanal och sedan höja och sänka hela paketet med den nya mastern. Mer lättjobbat.

Högtalaren är en Celestion Seventy/80 och det är inget fel på den, men den låter ganska runt i diskanten och passar bäst för jazzigare, bluesigare ton. Vill man ha mer top och sprätt i ljudet, så måste man byta den.

Det blir en juste lättjobbad tvåkanalig combo!

Laney Lionheart LT-5

Stort cleanljud i en liten stärk! Här modiferar jag främst distkanalen, även om cleankanalen åker med på ett hörn.
Disten blir betydligt tightare, bättre separation, mer sträng. Anslaget blir snabbare också. Responsen på tonkontrollerna förändras. Cleankanalen får snabbare attack och lite ”gratis” häng, alltså en skönare fjädring och bättre sustain. Denna modifering har mycket av Eternal Classic-modden, eftersom Laney fortfarande har kvar den gamla katodföljarkretsen från tidig Marshall-era.

Laney VC 30

En riktigt trevlig liten 30W class A combo, med en bra originalhögtalare. Men allting kan bli bättre! Denna mod fixar en distkanal som har betydligt mer gain och bättre balans genom mer effektiva tonkontroller. Man kan få riktigt tung botten, om man inte spelar alltför högt. 30W tar slut rätt fort om man ska köra ut en massa bas.

Rena kanalen blir helseparerad, med egen gain och master. Denna kanal kan också dista på en hel del, om man önskar det. Bara att vrida upp gainen i så fall. Slutresultatet blir en av mina favoriter, när
det gäller en liten välljudande combo. Lätt att transportera – stort ljud!

Laney VC 50 och VH 100R

Rena kanalen: I stort sett original. Något mindre brus. Rena drive: Mer botten och mer attack och klarhet, den är lite tunn och grötig original. Lead 1: En separat mastervolym monteras, så att du kan styra hur högt den låter oberoende av Lead 2. Betydligt mer gain får den också. Gainkontrollen separeras helt från Lead 2. Dvs de har var sin gainkontroll. Lead 2: Både Lead 1 och Lead 2 får en något rundare top. Jag tar bort en del av det fräsande och surrande i diskanten. Då låter dom också bättre på låg volym. Fastare tightare basregister, mer attack i både Lead 1 och Lead 2.En global mastervolym-kontroll monteras så att du kan höja och sänka
allt med den inställning och balans du gjort på varje kanal. Resonance-switchen ger ett tydligt baslyft, så du får mer botten i hela förstärkaren. Presence kontrollen ”tar” i ett annat register. Alla kanaler får mindre brus. Förbättringarna märks mycket tydligt på hela ljudet och man kan säga att intrycket blir; en ny förstärkare!

Laney GH 50 och 100

Den svagare av distarna görs om till ren kanal med separata bas, diskant och volymkontroller. Drivekanalen får en helt ny preshape-filtrering, vilket betyder tightare bas, mer attack och mer gain. Strängljud och tydlighet ökar. En hel del surr i diskanten tas bort från distljudet, så det går betydligt lättare att få det att låta bra även på lägre volym. Resonance-switchen görs om så att den ger ett tydligt baslyft och presence jobbar i ett annat högre diskantregister.Om man hellre önskar två distkanaler, så kan originalkanalerna göras om så här:Lead 1: En separat mastervolym monteras, så att du kan styra hur högt den låter, oberoende av Lead 2. Den får lika mycket gain som Lead 2.Lead 2: Båda kanalerna får en något rundare topp. Mindre fräs och surr i diskanten, alltså. Då låter det också betydligt bättre på låg volym. Resonace-switchen får ett tydligt baslyft, så att du kan ha betydligt mer botten i ljudet. Presencekontrollen tar i ett annat högre register. Distljuden blir tightare och fastare i basen, samtidigt får du mer attack och strängljud.Har du önskemål om ett Rectifierljud, kan man komma ganska nära!

Laney TF 200, 300 och 700

Denna förstärkare har en äkta rördist, även om den är transistoriserad för övrigt. Problemet är egentligen bara att den är alldeles för grötig och otajt i basen. Det är lätt fixat.Sen brukar jag ta bort en nyans av det värsta
surret på toppen! Attacken snabbas upp betydligt. Kraftigare och stabilare ton. Resultatet blir en av de bästa hybrid-förstärkare jag testat!

Marshall 2061X

Denna stärk har ett ok rocksound original, men kan moddas med två st Eternal Classic-kanaler.
Då får man bättre kontroll över soundet, tonkontrollerna jobbar bättre, snabbare attack, mer botten, tightare botten. Och som sagt två kanaler! En välljudande trevlig liten maskin.

Marshall SL-5

En go´liten combo som låter härligt och äkta! Så varför ska man ändra något här?
Mina kunder vill ofta ha en loop inmonterad. Jag kan ordna en rördriven sådan.
Matchningen mellan clean och distkanal kunde var bättre, när man slår över.
Jag gör en Eternal Classic mod på denna. Det förbättrar attacken, snabbare anslag, tightare bas, bättre överensstämmelse med cleankanalen klangfärgsmässigt. Även clean-ljudet förbättras automatiskt, så det blir mer narurligt dynamiskt med en aning gratishäng. Original kan det kännas lite fyrkantigt.
Inga enorma skillnader efter mod, men ändå det där sista som gör att den blir mer komplett, får många sweetspots. Man kan alltså hitta flera olika inställningar som låter bra, var och en på sitt sätt.

Marshall SLX

Detta är en rätt schysst Marshalltop med riktig rördist original. Denna behåller jag, men basen är lite för kladdig och odistinkt för min smak. Attacken inte heller optimal.
Modellen är perfekt för en Eternal Classic mod. Egentligen har den ju en kanal med switchbara mastervolymer. För att få den mer flexibel, bygger jag om den till tvåkanalig, med varsin gain och volymkontroll, på varje kanal, samt solovolymswitchning på hela stärkaren.  Den cleana kan också gainas upp och distar rejält på max. Men riktigt crispigt helt rent ljud, på lägre sättning. En hel del extra botten blir det, på totalljudet. En ganska komplett rock-amp blir det, med två kanaler, loop och soloswitchning! Klassiskt Marshall-sound på alla volymer!

Marshall 6100 Anniversary

Jag brukar ta bort lite ”spret” i distarna. Samt även göra den rena kanalen krispigare och mindre hård i diskanten. Fenderskimmer högst upp i diskanten, om du vill ha det! High och Low-switcharna vid input görs om så att de funkar bättre.

Hela stärkaren, alla kanaler, får mer botten. Presence-kontrollen tar i ett annat register. På Lead-kanalen sker de största förändringarna. Hela karaktären görs om och blir distinktare, mer attack och klarhet… Crunchkanalen förändras inte så mycket. Basen blir tightare och den lite hårda diskanten jämnas till. Clean får ett Fenderskimmer i diskanten. Brum och surr ses över och minskas.

Marshall JCM 900 Hi Gain Dual Reverb

demo Marshall JCM900 Hi Gain Dual Reverb

Hela stärkaren får mer botten och diskanten rundas av i distljudet, så att det inte spretar och surrar så mycket. Original är distljudet inte byggt med rördist, trots att det finns rör där??!! En diodbrygga klipper signalen, precis som i en distpedal. Detta ändrar jag på, så att rören jobbar mer, förstärker signalen mer och det blir en äkta rördist. Detta ger ett mer distinkt, attackrikt, klart och separerat distljud. Övergången mellan dist och rent, när man använder mindre gain, blir mjukare och därför låter crunchljuden bättre, man hör mer av strängen, igenom.

Tonkontrollerna fixas till, så att dom blir effektivare och jobbar i rätt register. Cleankanalen kan bli klarare och varmare. Den låter mer rätt vid överstyrning.

Marshall JMP-1

Problemet med JMP-1:an är att rören arbetar inte speciellt mycket. De förstärker inte så mycket och det är inte rören som distar utan en diodbrygga, precis som i de flesta distpedaler. Diodbryggan tas bort och hela signalvägen

byggs om så att mindre förstärkning ligger i IC-kretsarna och mer i rören. Det blir också en äkta rördist. Distljudet blir mycket punchigare, ”renare” och varmare. Mer attack och strängljud. Det blir också mycket
mer botten i hela preampen.Tonkontrollerna tar i andra register och funkar bättre. Tanken är att man har ett bra grundljud med tonkontrollerna på noll. När man utgår därifrån finns det mycket mer att göra på ljudet än när t.ex. baskontrollen måste ligga på max för att få en vettig grundklang.Det rena ljudet ändrar jag, så att du kan dista det lite grand på rätt sätt. Funkar bra för blues och crunchigt komp.Jag gör distljudet fetare och lite rundare, så att det inte surrar och fräser så mycket (om du vill). På så viss kommer även den högtalarsimulerade signalen att bli bättre.

Marshall JCM DSL

Denna Marshall är en ganska cool stärkare i grunden. Har en del av det gamla Marshall-ljudet, åtminstone om man har en gitarr med lite tunnare ton. Det är tyvärr för kladdigt i basen för ett tight distljud med bett, om man har normalton i sin gitarr. Cleankanalen känns väl kall och tråkig. Den får mer lyster och värme, blir mer Fenderlik, fjädrar mer i anslaget.. Diskanten boostas i det allra översta crispiga registret. Det ger mer skimrande rent ljud. Crunchläget på Cleankanalen blir ordentligt gainat, går fint att använda till halvskitigt rytmiskt och standard rockkomp.

Leadkanalen blir mer distinkt, framförallt i basen. Den får också mer tight botten. Surr och fräs på toppen dämpas bort. Mer jordsmak och ryt.

Marshall DSL 15

Liten fin maskin med ett starkt ljud! Men trist ton, tycker jag. Dålig balans mellan clean och dist. Clean låter stort och tungt när disten låter tunt och fattigt. Ställer man in för tung dist, så låter clean tjockt som en bombmatta. Det finns inte mycket spänst i ljudet, det är platt och stillastående.
Jag matchar clean och dist klangfärgsmässigt, så att man är i samma landskap när man slår över. Cleankanalen blir luftigare och spänstigare. Den sviktar bättre vid anslag och man får lite mer gratishäng.
Distkanalen blir snabbare i anslag, samtidigt mjukare och mer sjungande. Klassisk Marshallton och det blir mycket av Eternal Classic-modden här!
Möjlighet att montera en effektloop finns, då blir det ett rör till i preampen!

Marshall JCM TSL

Rena kanalen förbättras så att det blir mer ”lyster” och värme i ljudet. Diskanten boostas i det allra ljusaste crispiga registret. Midknappen  ger en boost i det låga, varma mellanregistret. Hela ljudet blir mer Fenderlikt. Distkanalerna görs mer distinkta, framförallt i basen. Fräsandet och surrandet på toppen filtreras bort. Mer botten i båda dessa kanaler, får du också!

Marshall AFD100

Om man tittar på youtube-klippen när Slash testar prototypen av denna AFD, så låter det riktigt gött, tycker jag! Prototypen är en ombyggd JCM800, verkar det som. Tydligen har han tagit med den på vissa live-spelningar också. Marshalls nye stärkardesigner Santiago kan verkligen bygga ljud! Tyvärr låter det inte alls likadant om den serieproducerade AFD100. Så blir det lätt på en stor fabrik, många viljor, för korta deadlines, produktionsteknik mm gör att kompromisserna blivit för många här. Kanske är det mer än så, för det sitter bara 4 st preamprör i prototypen, vad man kan se, medan AFD100 har nio!!
Ganska bra grundljud egentligen, men för lite gain, för fett på AFD-läget, för tunt på #34-läget, är mina åsikter. Mittemellan AFD och #34 hade varit mest rätt, men det måste finnas skillnader mellan de båda, så har nog Marshall tänkt. Tonkontrollerna är inte alltför aktiva, det är svårt att få tillräcklig botten, på rätt sätt. En känsla av trasighet finns där också, särskilt om man använder Power-kontrollen och sänker rejält på den. Bättre att bara sänka med Mastern, tycker jag. En hel del omstuvning behövs, den har en riktigt bra grund och är förhållandevis enkel i preampen, förutom Power-kontrollen som är en mycket speciell historia.
För att få upp botten och få den tight, måste vissa delar av denna Power-kontroll kopplas bort. Då får man även bort den trasighet som kan höras på vissa inställningar. Powerknappen är fortfarande aktiv, men man använder mastervolymen för volyminställningar och balanserar den med Powerkontrollen för att bestämma hur mycket attack man vill ha! Ändringen av Powerkontrollen ger som bonus att man kan använda loopswitchningen som solohöjare utan att ljudet trasas sönder! Bara att ratta fritt på baksidans nivåkontroll. I så fall blir loopen permanent inkopplad.

Gainen går att öka på, så det finns massor och blir över! Båda ljuden får betydligt mer tight botten och blir lite mer lika. Mer rätt verkan på tonkontrollerna, mer naturlighet i attack och sustain. Även nätdelen justeras, så att man får mer råhet och muskler på högre volym. Jag gillar slutresultatet på denna modell! En mäktig rock-amp som har två bra distljud, ett för komp och ett för solo, dessutom en solohöjning via loopen. Man kan rulla av på gitarren och få ett crispigt cleanljud. Slash gamla ljud från Appetite är en av mina favoriter och det går att komma dit! En aning modernare – mer gain, mer fräs i diskanten om man vill ställa in det så, snabbare attack.

Det finns också möjlighet att bygga ett clean-ljud på #34-läget och man får då en mer flexibel förstärkare,med ett rent och ett distat ljud + solohöjningen.

Marshall JVM 205H, 210H, 410H

Denna förstärkare är det bästa Marshall byggt de senaste 15 åren, anser jag! Tajt bra distljud med metalstuk, OK clean och schysst crunch. Bra programmerbara funktioner och midi! Men, men ingenting får vara som det är. Den kan kännas lite kall och hård stundtals. Mycket ”näsa” i disten, precis som Peavey 5150. Mycket brus har den också, det reduceras vid mod och blir helt acceptabelt, dvs inte mer än andra stärkare har. Rena kanalen görs varmare och luftigare. Distkanalerna blir bredare, varmare och mindre färgade. Attacken finns kvar, men blir snabbare och mer naturlig, efter modden. Halvdistade inställningar får en mer hes och gradvis övergång, mellan clean/dist.

MARSHALL JVM410HJS

Mitt första intryck av originalljudet i denna signatur-Marshall är att den låter mer amerikanskt än brittiskt.
En Marshall som låter Mesa ungefär. Det betyder att den är mjukare ,blötare och mer odistinkt än​ ​standard JVM. Inte riktigt min påse, om man säger så. Passar nog bra om man gillar fusiondistat, slickt, mjukt.​ ​Men en Marshall ska låta Marshall!
Gaten funkar fint, en genomtänkt historia med sidechain-styrning från inputsignalen.
Efter mod kommer bruset ner så mycket att man inte behöver den,​ ​om man nu inte har väldigt mycket brum från gitarr-mickarna. Det lilla brus som finns kvar i stärkaren
är försumbart.

Alla kanaler kommer att förändras, eftersom jag styr upp diströrets dynamik. Attacken blir snabbare överlag,​ ​man får en mjukare övergång mellan rent och distat. Vid överstyrning blir tonen först bara lite hes.
En annan sak som dynamikförändringen medför är, att det sviktar mer vid anslag och man får en aning mer gratishäng och sustainkänsla. Man får också större möjligheter att sätta mycket gain på kontrollen,men​ ​sen använda gitarrvolymen för att styra gain. Med lättare anslag och volymrolloff, kan man köra nästan clean.​ ​Det rensar upp när man rullar av, blir ljusare och klarare, i stället för tvärtom!
Alla kanaler och ljudvarianter går genom diströret, så detta gäller generellt.

Cleankanalen blir mer Fender-lik. Krispig klar top, ett skimmer i diskanten. Jag lägger nivå-skillnaderna så ​​att man kan ställa helt clean på grön, lätt hest, distat på orange och mer skitigt bluesdistat på röd, med ​​någorlunda jämn volym, med hjälp av mastervolymen.

Crunchkanalen gainar mer förstås, men det går fint att köra ett cleanljud även här. Orange eller röd kan​ ​användas för AC/DC- crunch. Röd är såpass grovkornig att den kan funka bra för slide.

OD 1 renodlas för att användas som kompdist. Klassisk Marshall overdrive här, med tillräckligt med gain även på​ ​grön, som blir min favorit för distat komp. Den får en mycket klar,snabb attack, ganska hårt och tydligt anslag.​ ​Tillräckligt med gain för rytande, riviga ackord. Mycket bra strängseparation, vill jag påstå.​ ​Orange blir något mer mid-betonad, lite mjukare attack.Vill man ha ett något softare kompljud passar både denna och den röda.
Den röda är fetare i botten och här blir det en aning kladdigt i basen, mer som original. (detta beror förstås på hur din gitarr låter)
Här fixar jag till en liten konstruktionsmiss. Det läcker diskant mellan gain och tonkontrollerna på denna kanal, det medför att det försvinner diskant från preshapen, helt enkelt. Anslaget blir suddigare än på OD 2 på grund av detta.
Prova själv får du se! Sätt exakt lika ljud på båda, lika volym är viktigt. Rulla sen av till rent på gitarren, så hör du att OD 1 har mindre top än OD 2. Trots att båda kanalerna har samma kretslösning.

OD 2 får något mer lågmid i preshapefiltereringen än OD 1 och passar bättre för lead, men grön och orange går fortfarande fint som ​​kompljud med tight botten. På röd blir tonen fet och tjock. Dessa två varianter blir alltså mer olika.

Generellt gör jag tydliga skillnader i gain i varje steg, grön-orange-röd. Generellt blir också botten betydligt tightare än original.​ ​Kort och precis i anslaget. Gainkontrollerna har original en ganska idiotisk brightfunktion. Den gör att det blir hårt och vasst på låg gain​ ​och grumligt,kladdigt odistinkt på hög gain. Jag vänder på detta kan man säga. Lägre gain ger mer botten och högre gain ger mer mid. Överlag tar jag bort lite av den allra översta surrande toppen, den som nästan ligger utanför ljudet.
Det ger ett mer tight och samlat intryck där hela ljudet hänger ihop. Det kommer att låta mer klassisk Marshall om denna stärk.​ ​Jag gör också en del förändringar i spänningsmatningen, så när man drar på mer volym så pumpar spänningarna mer​ ​och snabbare. Det ger ett punchigare intryck, det frustar och flåsar bättre på hög volym. Som i gamla 60-70-tals Marshalls!

Marshall Vintage Modern

Efter många förfrågningar har jag nu gjort en modifiering för denna modell.
Den är en underlig konstruktion, enligt min mening. Jag kan inte få någonting vettigt ur den som original.
Produktionen har också lagts ner, av någon anledning ;-)!
Den har ändå den gamla katodföljaren kvar som distkrets, den som Marshall använt sedan 60-talet, till och från. Så den lämpar sig bra för en Eternal Classic mod. Jag gör den mer flexibel med två kanaler, som får en gain och en master vardera. För att få plats med det på framsidan, plockar jag helst bort presencekontrollen. Så slipper man kladda med nya hål osv. Den klarar sig mycket bra med bara tre tonkontroller efter mod, när hela grundljudet förändrats.
Cleankanalens gain går från helt clean till lätt crunch, distkanalen går från lätt crunch till higain. En inställning med higain på förstärkaren kan lätt styras från gitarren. Det cleanar upp fint när man rullar av på gitarren och blir krispigt och klart! Det här blir en mångsidig maskin, med ett skönt ryt i disten!
Om du önskar, kan jag också montera en soloswitchning på den.

Mesa Boogie Mark IV

Rena kanalen, R 1:an låter riktigt bra och den ändras inte. R 2:an däremot känns bluddrig och mjölig. Odistinkt, för att använda ett annat ord. Det är farligt att använda för mycket bas på R 1:an för då grötar R 2:an ihop helt. Dessa problem åtgärdas, rörets distkaraktär ändras, ljudet blir inte så smutsigt och det går att ge baskontrollen mer, om man vill. På lägre gainsättningar höjs di skanten för mer sträng och crisp. Efter dessa ändringar kan man enkelt få ett attackrikt, lätt distat ljud, för kaxiga komp eller bluesiga solon.På Lead händer det allra mest. Den kanalen är svårinställd och blir lätt för hård och kall. Det finns många switchar och tonkontroller, men man hittar aldrig riktigt rätt, känns det som. Efter mod är responsen  betydligt mjukare och varmare. Det surrar inte fullt så mycket i disten och tonkontroller och switchar ”tar” mer på rätt ställe. Ljudet låter inte så kallt och filtrerat! det blir lite mer bottendrag i denna kanal, också.Sen höjs basregistret något i hela förstärkaren, så att man slipper använda eq:n med extreminställningar. Brum-nivån reduceras en hel del också!

Mesa Boogie Rectifier Solo Head

Konstigt nog har Rectifiern blivit mycket sämre än den var som tvåkanalig, det är min åsikt. Grötig och ful, odistinkt, färgad och kantig i ljudet. Disten ligger vid sidan om tonen på något sätt. Nu är jag tvärsur eller hur?

Distkaraktären ändras så att det blir en tightare bas, mer strängseparation i ackorden och mindre ”stök” i disten. Tonkontrollerna känns mer normala och är lättare att ställa in. Stärkarn är mer anpassningsbar antingen man kör med singlecoilpickuper eller humbuckers. Allt känns mindre färgat och mer naturligt. Attacken förbättras helt klart, men det låter fortfarande Rectifier. Hela ljudet får mer muskler och mindre kladd! Detta gäller båda distkanalerna red och orange.Clean blir mycket crispigare och mer skimrande i diskanten.

Mesa Boogie Blue Angel

En trevlig stärkare med bra grundljud. Mycket begränsade ljudmöjligheter utan mastervolym. Jag moddar denna med en Eternal Classic mod. Det betyder att den får mer av en Marshall-ton. En gainkontroll monteras in på 2:ans input. Nu kan man köra allt från helt clean över lätt hest till crunch och higain.
Denna stärk får min egenutvecklade supergain-kontroll, som påverkar två förstärkningssteg samtidigt. Då har man verkligen en helt clean och en higain- modell i samma maskin! Gainkontrollen tar dubbelt så snabbt!
På 2-3=helt clean, 5-6= Blues, 7= Slash, 10= Doug Aldrich. Distkaraktären görs högdynamisk, så du kan sätta stärkaren på higain och rulla av på gitarren för att få ett cleanljud med crispig klar karaktär.

Mesa Boogie Maverick

Som vanligt hos Mesa har denna stärk ett mycket bra Fenderlikt cleanljud, men ett smutsigt, middigt och ganska oanvändbart distljud. Allting ändras, hela grundljudet görs om, tonkontrollerna tar mer på rätt ställe, övergången mellan clean och overdrive kommer gradvis och dynamik, tighthet och attack blir på en helt ny nivå.
Cleankanalen kan ställas helt ren eller lätt distad. Den får lite gratishäng, med ny dynamik. Distkanalen trivs bra både som crunch och higain. Tight i botten, snabb attack, strängseparering och värme.

Mesa Boogie Lonestar

Denna förstärkare ska vara en modernare variant av Boogie Mk I och det stämmer konstruktionsmässigt, men inte riktigt ljudmässigt. Cleankanalen är riktigt bra, klassisk Boogie! Jag tycker den är en aning hård
och moddar den så att den blir lite mer ljust crispig i toppen a la Fender Twin. När man gainar upp för lätt skitig dist är det för grumligt och jag justerar det för bättre bett.
Distkanalen lämnar mycket övrigt att önska, i min smak. Ett grötigt odistinkt 70-talsljud har nog sina fördelar, men sällan. ”För mycket raggarbil” sa en kund en gång! Jag flyttar hela tonkontrollspaketet, så det ligger efter diststeget och då kan du verkligen påverka klangen ut i lådan. Som det original är man tvingad att justera för att få bort grötigheten och då blir det för tunt. Precis som på Mk I:an utan eq! Mer attack, mer sträng och betydligt mer gain får distkanalen. Funkar ändå fint på crunchiga, lätt skitiga distljud, men fäster betydligt bättre i basen! Man kan spela med massor av botten utan att botten blir grötig.

För att åstadkomma två distljudsvarianter, kan jag koppla om gainkontrollerna så att de funkar var för sig och att du kan byta med en extra fotomkopplare. Ett jack monteras bak för detta och footswitch bifogas.

Mesa Boogie Roadking

Ja här har vi samma problem som i trekanaliga Rectifiern. Grötig och ful, odistinkt, färgad och kantig i ljudet. En del ex verkar låta ännu sämre än Rectifiern! Ett plus är att den låter faktiskt bra i slutsteget. Det  bäddar för ett bra slutresultat efter mod. En orgie i switchar. Här har man stora möjligheter att switcha mellan EL 34 och 6L6 rör och olika watt-tal. Är det någon som tycker det gör stor skillnad? Du kan läsa om ljudförändringarna vid modifiering under Rectifier Solo Head 3-kanalig. Ingen mod jag gör medför såhär stora förändringar i ljudet!

Mesa Boogie Stiletto

Denna modell har sina företräden. Original kan man få ett hyfsat cleanljud och en skaplig crunchvariant på det. Tite Gain har en betydligt bättre attack och en tight bas om man jämför med Rectifiern. Men den är lite tunn i ljudet och vill man ha det fetare få man gå på Fluid och då smetar allting ut sig och surrar. Fult och odistinkt,tycker jag. För övrigt är det för stora skillnader när man switchar mellan olika varianter. Det blir svårt att landa på normalt sätt när man är ute i extremt väder! Ligger man på ett bra grundljud, så behövs inte så stora skillnader för att skapa varianter.

Jag gör en resonance bashöjning i slutsteget, för då kan man hålla igen på basen i preampen och få den tightare och distinktare överlag. Diststeget, som även används av cleankanalen, kopplas om för snabbare attack och mer naturlig feedback, vilket också ger mer strängljud på alla inställningar. Som vanligt gör jag cleanljudet lite crispigare, strängigare i toppen. Upprensningen i basen förbättrar crunchkanalen och bettet, snabbheten förbättras som sagt. Channel 2 mår också mycket bra av upprensningen i basen. Tite Gain får betydligt mer tight botten, fokus i mellanregistret. Det blir köttigt och ganska rått. Fluid blir mer av en metalvariant, med något scoopad mid och fräsigare treble-kontroll. Channel 2 Crunch får mer gain och har lite mer sträng än Tite och passar bra för AC/DC stuk. Jag gillar denna förstärkares möjligheter efter mod, den klarar det mesta!

Om du vill går det även att göra en extra footswitchad omkoppling mellan tite clean och crunch på 1:an och tite gain och crunch på 2:an. Det kräver en extra crunch mastervolym på baksidan för kanal 1. På det sättet får du fyra kanaler på foten. Footswitch med lysdioder medföljer.

MESA STUDIO PREAMP

Denna preamp var rätt vanlig på 80-90-talet, men har sedan dess blivit stående i garderoben, verkar det som. Soundet håller inte riktigt måttet idag och den är ganska hopplös att använda live, eftersom klangen blir helt olika mellan clean- och distljud. För att använda den vettigt som original måste man tänka på samma sätt som med Mesa Mk II och Mk III: Ställ in en vass, hård preshape genom att hålla Treble på 7-10, Middle 0-2, Bass 0. Slå sedan på EQ:n på båda kanalerna och fixa klangen med den. Allt annat ger en mycket grötig distton.

Men vid modifieringen fixas det där med klangskillnaden och du blir fri att använda EQ:n hursomhelst. Cleanljudet förändrar jag minimalt, men distljudet blir mycket varmare, mindre trasigt och får en spänstigare dynamik. Allting blir lättare att ställa in och känns mer musikaliskt. Man får fortfarande hålla Treble högt och Bass lågt i och med att tonkontrollerna ligger före diststeget i kedjan, men klangfärgen ut ligger bra vid den inställningen. Det balanserar klart bättre och är inte så känsligt.
Den har en skaplig recording out, så den kan mycket väl komma i bruk både live och vid inspelning.
Kul att kunna använda den gamla burken igen!

MESA TRANSATLANTIC TA-30

Vilken kompakt och go´liten topp detta är. Ser verkligen ut att låta rockigt och gött!
Men jag blev ganska paff när jag pluggade in. Kunde faktiskt inte hitta någon inställning​ ​där det svarade bra. Allt låter grumligt, odistinkt och trist! Detta är min uppfattning förstås.​ ​Men smaken är som korven och jag ger mig oftast inte på grejor som låter bra.

I alla fall – här blir det ändringar på i stort sett allt i preampen. Först och främst får diströret​ ​en ny dynamik. Båda kanalerna går genom detta ,så det gör att även cleankanalen får en snabbare​ ​attack, tydligare distinktare botten och en del gratishäng, sustainkänsla.
Alla filter , både preshape och postshape ändras. Det krävs för att få rätt respons. Tydligt strängljud,​ ​tight botten, ackordseparation. Småswitcharna och tonkontrollerna kommer att ta på ett annat sätt​. Där får jag gå efter min egen skalle om vad som är användbart, för att spela olika stilar och anpassa för​ ​olika gitarrer, humbuckers och singlecoils.

Även nätdelen får en del ändringar. Det finns en tendens att inputröret för distkanalen brummar,​ ​jag ändrar glödbalansen där. Sen är det väldigt välfiltrerat och stabilt, som i många andra moderna förstärkare.​ ​Tekniskt sett är det ju rätt, men oerhört tråkigt och livlöst att spela på.​ ​Högspänningarna ska i stället svikta och röra sig ordentligt beroende på signal och volym. Då får man punch,​ ​a​ttack och styrka. Det måste frusta och andas, när man drar på!

Peavey Triple XXX

Vid flera tillfällen har jag kommit i kontakt med Triple XXX förstärkare som låtit konstigt. Flera av preamprören har varit helt slut och skärmgallermostånden i slutsteget har brunnit och därför har inte alla slutrör jobbat. När jag bytt dessa och börjat mäta upp spänningar har flera visat sig vara för låga. Detta visar sig först och främst om din förstärkare är svag i gain och volym, låter skitigt och trasigt, samt tar lång tid att starta upp. Den har en uppvärmningstid som är 3-4 gånger längre än vad som är vanligt. Om man kör förstärkaren i 220V läget blir det bättre, men ändå inte helt bra. Dessutom ökar effekten i slutsteget en hel del och man bränner skärmgallermotstånden ännu lättare.

Efter att ha tagit itu med dessa problem, vilka antagligen bara finns på europamodellerna med 220/240 V nättrafo, fungerar rören som dom ska! Jag misstänker att 80% av de som finns ute och inte är nyservade låter sämre än dom ska. Det går snabbt neråt och även med nya rör kan det hända att man inte får det ljud som ska finnas där. Har märkt att på senare årgångar har dessa problem åtgärdats.

Jag kan först och främst göra en justering av spänningar och byte av skärmgaller motstånd, så att det håller. Då kommer din Triple XXX att låta som det är tänkt. Och det är riktigt bra. Detta jobb ingår i modifieringspriset.

När det gäller modifiering av ljudet kan det bli tightare, mer explosivt. Ett raspigt metal-tydligt anslag, snabb attack, kort botten.

Sen har den en slags inbyggd noise gate, på gott och ont. Den är oerhört tyst, när man nollar på gitarren. Men om du drar upp lite volym och spelar rent på en av distkanalerna, så hör du hur bruset kommer ihop med signalen. Då öppnar gaten men det distar samtidigt på ett fult och omusikaliskt sätt. Frasigt. Det är omöjligt att köra ett schysst crunchljud. Jag tar bort gateprylarna, då funkar det mycket bättre att rulla av på gitarren för mindre gain och frasigheten försvinner. Brusnivån ökar något, men är inte störande, helt normal och jämförbar med andra higain-stärkare.

Jag tar en titt på rena kanalen. Den kommer att bli varmare och mer skimrande i toppen. Mer klassiskt Fenderljud.
Stuvar om i distkretsarna, vilket gör att varje anslag liksom spottar ut. Det gör att man får de där tydliga anslagen, som är så viktiga för ett speedat metalkomp och smattrande solotoner. Det skvätter till, när man nuddar strängen.

Efter allt detta blir denna moddade Triple XXX en av de bästa på metalfronten, alla kategorier. Själv är jag rätt såld på detta massiva tvärsäkra ljud!

Peavey 5150

Distarna går att göra lite mindre surriga och spretiga. Då blir det mycket lättare att få ett bra ljud på låg volym. Klart mer tight i basen, distinktare överlag och mer attack, mer strängljud. Original har den en rätt otrevlig ”näsa”, som jag upplever det. Ljudet är hårt filtrerat och låter lite som att man har kopplat in en wha-wha på gitarren och ställt den i mittläge. Filtrerade ljud blir tröttsamma i längden, det skaver i örat
på samma ställe hela tiden och man ledsnar på sitt ljud. Mitt ideal är ett så ofiltrerat och naturligt ljud som möjligt, stort och brett där allt finns med.

Det går även att modda den cleana till en krispigt klar och ren kanal. Med möjlighet att ställa ett rejält överstyrt crunch-ljud, men inte lika mycket gain som på lead, förstås.

Peavey 5150 Mk II samt 6505

Ungefär samma stuk på originalljudet som 5150 Mk I och liknande åtgärder vid mod. Distljuden på båda kanalerna blir riktigt tighta i basen och med en fläskig attack! Med separata tonkontroller går det att komma
klart längre med första kanalen. Det går att ställa den för ett riktigt krispigt Fender-rent och när man sen vrider upp gain till max och justerar master och tonkontroller har man ett maxat tungt distljud, som är lika bra som på leadkanalen.

Peavey Valveking

Denna lågprisförstärkare har egentligen precis allt som många dyra motsvarande har. Kretslösningen är logisk och ganska smart. Sen är det bara fråga om detaljer, som gör skillnaden på hyfsat sound och riktigt bra sound. Den är lätt att jobba i och kräver inte speciellt mycket fix för att bli riktigt tight, dynamisk och attackrik. Original är den en aning platt, fräsig, skitig och kantig i ljudet, men har ändå hyfsad ton, tycker jag. Efter mod blir cleanljudet lite mer lätt-rattat och på högre volym mer dynamiskt. Treblekontrollen får ändringar så att man kan använda hela svepet utan att det blir så hårt. Distljudet får störst förändringar. Det blir varmare, tightare i basen, mer attack, mer sjung. En hel del skit, dvs omusikaliska biprodukter plockas bort. Det medför att brusnivån ökar något, men är ändå inte störande. Efter mod måste detta vara bland det mest prisvärda man kan skaffa sig i förhållande till det ljud man får. Den låter lika bra som vad som helst, men är mycket billigare!

Peavey Windsor

Ett försök av Peavey att göra en brittisk Marshall-liknande stärk, som snart blev nedlagt.
Går att köpa billigt begagnad! Låter inte bra i mina öron. Trasigt, skitigt, trögt. Går inte bra varken på hög eller låg gain. Loopen beter sig mycket konstigt med många effekter.
Jag gör en Eternal Classic mod på denna och den låter sen som en klassisk Marshall. Allt från lätt skitigt K.Richards över A.Young till van Halen och Slash. Snabb attack, tight botten. Loopen fixas till så den funkar med vanliga pedaleffekter.

Texturefunktionen är en mystisk sak, som inte blir någon class-A variant utan bara hugger av halva signalen mellan driv och slutrör. Det blir bara trött och grötigt. Jag använder den ratten för att bygga in en ställbar soloboost i stället. Den kan du switcha med fotomkopplaren. Det blir en fräck enkanals-stärk med soloboost som kan göra mycket olika saker med hjälp av anslag och gitarrvolym. Om du ställer in den på higain kan du bara rulla av gitarrvolymen ner till helt clean. Volymen ut sjunker då något, men med soloboosten kommer du lätt tillbaks till normalvolym. På det sättet får du allt från clean till higain, fullt användbart live!

Soldano X88R preamp

En top-of-the-line/state-of-the-art -produkt på sin tid!
Ett av de bästa distljuden som gick att uppbringa på 80-talet.
Satte mallen för många andra tillverkare, kretsarna kopierades
av bl a Mesa, Marshall, Peavey.

Higain-kanalen låter fortfarande bra i mina öron, när man kör max gain.
Där finns det definition och tydlighet. En sweet spot som funkar just där.
Men de övriga kanalerna är inte så märkvärdiga, clean-kanalen är ok,
men inte särskilt spänstig eller spännande. Mellankanalen är svår att
ratta, jag kan inte hitta någonting som låter bra där.

Jag kör en total makeover och bygger om samtliga ljud. Framförallt
ska det gå att ställa gainar och tonkontroller i olika lägen utan att det blir fel.
Många sweetspots alltså!

Brum och brus ses över. Det går att få allting tystare!

Clean-kanalen får mer attack och mer häng, ett tydligt crisp i plektrumanslaget.
När man gainar upp blir den skönt hes och lätt grumlig.
Inget sprakande spräck, när man går över gränsen, utan disten kommer gradvis.

Mellankanalen får mer gain och häng. Snabb attack och en harmonisk distortion.
Inte det där brötiga distljudet som hörs original.
Ganska higain på maxinställning, men låter bra hela vägen ner till clean.
AC/DC bett.

Higainkanalen blir helt ny den också. Mer Marshallmid, alltså genomträngande
mitt i nyllet. Tight bas och snabb, tight men öronvänlig attack. Morrar otroligt bra
på höga gaininställningar. Övertonerna som ett jämnt sjungande vrål i kören.
Jag gillar detta!